PappaMin far som numera bosatt i Tyskland fyller 82 år idag!
Eftersom vi träffas så himla sällan, så har jag jättesvårt att fatta att han har blivit så "gammal"...
Det är han väl fortfarande, men så klart lite "gammel" krämpor här och var, synen börjar svikta och även hörseln....men minnet verkar det inte vara nåt fel på ;-)
Vi brukar höras via telefon då och då, höra hur vi mår, hur alla andra har det osv.
Nu sist när han ringde ville han fråga mej hur vi gör när han dör...??
Testamentet, grejorna, bilen, begravningen, jordfästningen....hur? var?
I Sverige eller i Tyskland? Kremeras el inte?
Det kom så plötsligt så jag visste inte riktigt vad jag skulle svara....Ähhhh, öhhhhh var väl allt som kom ut ur min mun.
Men kan du inte ta det med G (hans särbo) frågade jag...det är ju ändå hon som ska ta hand om allt och TAR hand om honom...
Eftersom min bror är död så ärver ju hans barn hans halva, min brors ena barn är oxå avliden så vem ärver den delen?
Så nu helt plötsligt så har jag liksom fattat att min pappa är rätt gammal ändå, han kan ju faktiskt dö när som helst... och jag har inget syskon att dela detta med, hjälpas åt, den dagen det händer.
Samma sak när min mamma blir "gammal" ....
Det blev så många tankar som bara virvlade runt...så jag skjuter undan det...iallafall för tillfället.
Jag får skicka ner Vita Arkivet till honom, så får han själv skriva hur han vill att hans begravning ska gå till, är inte det mest schysst tro?!
Det löser sej nog...den dagen...den sorgen...
4 kommentarer:
Ja du vet, plötsligt står man där så det är ju bra att han vill förbereda sig. För er som blir kvar den dagen är det ju lättare man känner att man gör som han skulle ha velat. Vita arkivet är bra - fler (alla) borde ha ett sånt.
Hoppas du får ha honom i många år ännu och försök att träffas ibland innan det är försent.
Sköt om dig.
Kram Nonna
Den delen av mitt liv är undangömt långt inom mig eftersom jag inte har haft någon som helst kontakt med farfar på typ... öhhh... 100 år?? Men känslor kommer då jag läser ditt blogginlägg och det är något visst med blodsband.
Svåra känslor och svåra beslut. Men min erfarenhet är att när döden väl knackar på dörren så brukar familjen sluta upp och hjälpa varandra. Man får ett nedärvt behov av att hålla samman och ta hand om varandra. (förutom de familjer som grälar sig igenom begravningar vilket är en skam)
Kramar om dig!
// Veronica
Nonna!
Jo, nog tycker jag det är bra om man nu kan ta till sej detta med att ordna sin begravning liksom i tid, så klart det underlättar ju avsevärt för oss närstående.
I Vita arkivet står ju allt man behöver veta, en bra grej!
Önskar jag kunde träffa honom oftare, han var hit upp i somras, men sa nu att det var sista gången han kör bil hit, det förstår jag, tycker han gjorde det bra trots allt:-)
Sköt om dej du med:-)
Kramar!
Veronica!
Förstår att sånt är långt undanstoppat,du (och din mamma) har ju inte direkt fått/haft mycket kontakt med dina farföräldrar av olika orsaker...
Men visst är det så...blodsbanden finns där och knepigt nog...ju äldre man blir så blir sånt så mycket viktigare...att knyta ihop dessa band.
Jaaa, det är verkligen en skam när det blir gräl när någon avlider:-(
Kramar om dej med :-)
// Faster
Skicka en kommentar